ELEFANTEN I RUMMET

 

Ordet ’innovation’ är sedan ett decennium oerhört centralt i samhället. Alla regeringar, företag, kommuner, landsting mfl satsar på ’innovation’. Men den av forskarvärlden* upprätthållna missuppfattningen om innovationers ursprung kostar statsbudgeten 10-tals miljarder och får som resultat att Sverige backar i industriell tillväxt och därmed välfärd. Och att de individuella uppfinnare som historiskt alltid varit ursprungen till storföretag som Ericsson, ABB, AGA, SKF mfl mfl försvinner (i bästa fall utomlands).

Hos 13 av Sveriges universitet har det inrättats innovationskontor som får årliga statliga miljonbelopp för att prestera – innovation. 
Verket för innovativa system – Vinnova – delar årligen ut 3 miljarder till, huvudsakligen, forskningsrelaterade projekt, ytterst få till ’innovationer’ utan akademisk anknytning.

 

*Fyra universitetskluster/’centers of excellence’ har mellan 2004-2016, med statliga anslag om 120 mkr, omfattande drygt 100 forskare, forskat i ämnet ’innovation’, utan att - som resultat - kunnat eller velat(?) ange innovationers primära ursprung.

 

Staten avsätter årligen 27 miljarder till FoU/innovation, varav 17 miljarder går direkt till universiteten och högskolorna. 
Sverige rankas mycket högt hos GII, OECD mfl för sitt ”optimala innovationsklimat” genom att Sverige investerar mer än 3% av BNP i ”innovation”, vår generellt höga utbildningsnivå samt många doktorander.

 

Problemet är att den akademiska sfären tycks acceptera och rentav understödja den rådande desinformationen gällande var innovation uppstår.

 

Kort uttryckt: Forskare är inte automatiskt samma sak som uppfinnare, även om det naturligtvis finns innovatörer bland forskare.
Men en forskares incitament/motiv är ju främst att utforska, definiera och presentera det existerande, medan uppfinnarens incitament/motiv är den radikala motsatsen; att skapa det ännu ej existerande.
 

Akademiker argumenterar med rätta att uppfinnande förutsätter kunskap. Det är sant, samhället behöver kunskap/forskning. 
Men det är inte företrädesvis forskare som uppfinner.

 

Endast 5-6% av all världens patent kommer från universitet/ högskolor. Hela 95% kommer således inte härifrån. 
Svenska och utländska forskningsstudier slår fast att endast max 20% av innovation kommer från universitet och högskolor, medan 80% kommer från individuella uppfinnare i anställning eller i egen verksamhet.

 

Sveriges universitet och högskolor uppbär 99,3% av statligt stöd, medan innovatörer/uppfinnare utanför akademin har motsvarande 0,7% att dela på (via Almi, om uppfinnaren har företag).

 

Löfvens/Dambergs innovationsråd innehåller inga representanter för innovatörer.
Regeringens fem utsedda samordningsgrupper för Sveriges strategiska innovationsområden (budgeterade 845 mkr) innehåller inga representanter för innovatörer.

 

Nobels fysikpris skall, enligt testamentet, delas ut till den som gjort ”den vigtigaste upptäckt eller uppfinning”.  
 

Vetenskapsakademin beslöt under ett sammanträde i mitten av 1910-talet frångå lydelsen, för att istället prioritera ’upptäckt’ dvs forskning. Enligt uppgift, för att uppfinnare ju alltid "kan tjäna pengar på sina patent". Följakligen har fysikpriset i 8 fall av 10 delats ut till forskningsresultat, trots att testamentet på inget sätt medger en sådan prioritering. (Det kan säkert förklaras av att det endast är akademiska institutioner som tillåts nominera pristagare).

 

På Arlandas porträttgalleri anges Alfred Nobel vara ’vetenskapsman och instiftare av Nobelpriset’, medan Håkan Lans ett par ramar bort anges som ’uppfinnare’. Deras egna uppgifter om sig, är precis de motsatta. Etiketterna har satts i modern tid (av Sthlm Business Region) och - medvetet eller ej - bidrar till det kostsamma tankefelet om var innovation kommer ifrån.

En forskarkultur som inte korrekt redogör förutsättningarna för teknisk utveckling och industriell tillväxt – trots att man besitter både resurser och källtillgångar – ägnar sig per definition åt uppsåtligt oredig forskning. Konsekvenserna drabbar oss alla, regeringar ges felaktiga beslutsunderlag när budgetar sätts, landets verkliga innovatörer går förlorade.

 

Om det beror på politikernas okunniga projektion av modeordet ’innovation’ som forskarsfären - medvetet eller omedvetet - spelar med i, är egentligen ointressant.

 

Ska vi kunna lita på forskare, vetenskapsmän och akademi, måste de vara oklanderligt ärliga. Annars har vi bara fått nya feodala överstepräster, i vita labbrockar.

 

 

Örjan Strandberg

 

*CESIS, CIIR, CIND och CIRCLE